alkohol för att döva ångesten.

han lagar mat. jag dricker cider. kalorier jag vet. men det håller ångesten borta. jag kommer kunna äta ikväll med exet utan att kräks. och kräks jag kan jag skylla på alkoholen och inte djävulen på axeln. det är genomskinligt, han vet, han har levt med mig så länge. det går inte att ljuga. även om jag ibland vill. det gör mer ont att se hans ångest när jag låser in mig på toaletten än vad det gör att äta. fan att jag ska vara så patetiskt ynklig och inte klara av ett vanligt liv.

det känns lite som att han inte vågar lämna mig igen nu. det blir bara fel från min sida. jag vill inte att han är här för att kontrollera. den riktiga jag vet att han är här av kärlek. den sjuka jag säger att han är här för att kontrollera mig. det känns som jag bara ökar och ökar i vikt den här veckan sen han började vara här. sen allt rasade samman. men varje morgon jag ställer mig på vågen försvinner det mer och mer.

jag klarar av att ha en skål godis framför mig utan att hetsa. det ger en kontroll över att jag kan. jag kan om jag vill. för jag vill. jag kommer ingenstans. jag kan ena dagen, andra dagen inte. varför kan jag inte bara få vara stark nog att känna att jag klarar det flera dagar? varför?!


ångesten.

det gick nästan igår. tills jag gjorde en kaka, då kunde jag inte stå emot. fan.

och egentligen är ångesten efteråt värre än den jag försöker bli av med för att ha ätit. det är som ett svart jävla hål och vart jag än vänder mig så kommer jag ingenstans. det finns inte en strimma av ljus någonstans. det är bara kolsvart ångest överallt. men du tror väl inte att du ska få känna något annat? för det är det enda du gjort dig förtjänt av! du klarar fan inte en dag utan att bli svag. stå emot för fan. ät inte. ät inte så kräks du inte. ät inte din svaga jävla människa. ät inte!

jag ska klara!

jag ska klara mig utan att kräks idag.
jag ska klara att äta idag. normalt!
jag ska klara av att äta utan att kräks idag.
jag ska klara av att le och umgås.
jag ska klara av det.

men av två kycklingbitar så sitter kvälningarna i halsen. tanken av salladen som ska ätas senare gör mig illamående. tanken på att jag kommer äta den offentligt. när alla tittar. äta lugnt och sakta. det kommer bara växa i munnen. jag kommer inte kunna svälja. kommer bara se alla andras blickar. jag känner ångesten över det redan nu. jag blr kallsvettig av tanken.

jag ska klara mig utan att kräks idag!
jag ska klara av att äta normalt!

vart kommer styrkan ifrån?

när jag cyklade förut undrade jag över hur mina ben orkar. hur min kropp orkar med allt den utsätts för. idag har jag ätit som en gris. utan att kräks. jag mår skitilla nu på kvällen.
magen väller ut över byxorna. minsta lilla rörelse av benen gör att fettet dallrar i flera minuter efteråt.

igår smekte exet mig över ryggen. jag klarade inte av det. fettet bara skakade. det slutade aldrig. jag kröp in i hans famn som ett barn och grät. jag vet att det inte dallrar det minsta på min rygg. inte någonstans. jag kände det igår, skvalpet, fettskvalpet, det som inte finns. jag blir rädd. rädd för mig själv och mina tankar.

matintag idag
- en nutrilett
- 1 pannkaka
- 1/3 bönmix
- 1 skål kräm (1.5dl) m. lättmjölk
- 2 smörgåsrån m. smör och ost

måste träna innan jag somnar. måste!


mat 14/7.

- nutrilett
- skvätt mjölk till kaffet
- 1/2 pkt bönmix
- några bitar sik
- 1 smörgåsrån
- 2 pannkakor på dinkel m. mosade bär

pannkakorna åkte upp lika fort igen.

och jag tänker inte räkna mina kalorier här. för jag vill inte att andra ska räkna sin mat från mina kalorier. för jag tänker vara öppen om mig själv och mitt beteende. jag kommer behöva det för att våga bli frisk. och framför allt för att kunna se tillbaka (den dagen jag kanske är frisk) och inse hur jävla stark jag vart. för jag vill komma till den dagen. även om det är långt borta idag.

tårar.

han lämnade mig efter pannkakorna. liggandes på soffan i kramper. jävla laxersmärtor. han skulle hämta några tidningar. så fort dörren slår igen springer jag till toaletten. jag klarade vaken av smärtorna eller känslan av att ha vräkt i mig två jävla pannkakor med massa jordgubbar. det satt i halsen. ångesten och maten. det försvann inte mer för att han kom tillbaka mitt i. jag visste att han skulle komma tillbaka. varför skulle jag kräks för. tårarna i hans ögon var mer äkta än mina. jag hade iaf fått ur mig maten.


pannkakorshelvete.

jag somnade förut. allt för att göra smärtan mindre. exet kom och väckte mig. jag bad om pannkakor. i efterhand förstår jag inte hur fan jag tänkte. men om jag får vara med och göra dom så vet jag exakt vad som är i. och äter han med mig kan jag inte hetsa. eller kräks efteråt. han är bra. men jag måste kunna bli frisk utan honom. jag vill kunna göra pannkakor själv och äta lagom.

jag älskade pannkakor. med sylt & glass. riktiga gjorda på smör, socker & vetemjöl. inte som nu på fullkorn, dinkel, linfrö och några mosade jordgubbar till :(.

svidande mage.

ska ge mig iväg på en promenad. det regnar här i min stad. ögonen svider av trötthet. kunde inte sova inatt. magen gjorde så jävla ont. hindrar det mig från att äta en karta laxer nu på eftermiddagen? nej inte alls.
jag hatar när det svider i magen som det gör nu. men det är jag som bestämmer. eller? ibland funderar jag. för hur gärna jag än vill så vill jag inte äta. rädslan för att inte kunna sluta och sen kräks bara vid tanken på allt jag ätit gör att jag låter det svida.

är det för mycket begärt att kunna äta som en vanlig människa? utan att hetsa. utan att kräks. jag är fan patetisk! sorliga jävla människa. du kan inte ens äta som är något av det mest basala här i livet! patetiskt!


jag är fan på fel sida spegeln. och dubbelt så stor som henne. jag blir äcklad.


laxera på ingen mat.

magen gör mindre ont. fick ett krampanfall nu på kvällen. undra varför. laxertabletter och ingen mat. bra ide!
jag vill inte behöva bo flera timmar i fosterställning på badrumsgolvet.
jag vill kunna vara ute i kvällssolen med mina vänner. men det ingår inte i mina planeringar. det gör att jag kanske behöver fika något. jag behöver sätta upp min fasad. och idag klarar jag inte det.

istället har exet vart här hela dagen. sen i lördags morse egentligen. han gick två timmar i fredags natt när jag ringde och grät. när jag kände att det inte fanns något hopp. så han gjorde slut med sin flickvän och gick i två timmar tills han fick skjuts och kom hit. det är skönt att ha hans famn att krypa in i!

dagens mat,
1 bit gurka
1 nutrilett
en liten klase vindruvor

ont.

min mage värker. åt en bit gurka till frukost, för bra många timmar sen. för resonemanget just nu är att sålänge jag inte äter något har jag ingenting att kräks. ska dricka en kopp te och se om värken ger sig. då får magen något iaf.


viljan att vara frisk.

det brast till den gräns i helgen att jag inte klarade av mig själv. mitt liv. min tillvaro.
jag vill vara frisk. jag vill inte behöva känna allt hat.
jag vill kunna känna något annat än hatet till mig själv.
jag har berättat för fler personer än jag borde.
den ena hade redan sett igenom.
den andra behövde jag stödet ifrån.
jag måste slipa på en frisk fasad.
det kommer aldrig kunna gå att bli frisk om folk tror att jag är sjuk.
och jag beöver ventilera.

välkommen till min blogg - en blogg om mitt liv med en ätstörning som sakta men säkert äter upp mig innifrån.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0