mittmialiv

han lagar mat. jag dricker cider. kalorier jag vet. men det håller ångesten borta. jag kommer kunna äta ikväll med exet utan att kräks. och kräks jag kan jag skylla på alkoholen och inte djävulen på axeln. det är genomskinligt, han vet, han har levt med mig så länge. det går inte att ljuga. även om jag ibland vill. det gör mer ont att se hans ångest när jag låser in mig på toaletten än vad det gör att äta. fan att jag ska vara så patetiskt ynklig och inte klara av ett vanligt liv.

det känns lite som att han inte vågar lämna mig igen nu. det blir bara fel från min sida. jag vill inte att han är här för att kontrollera. den riktiga jag vet att han är här av kärlek. den sjuka jag säger att han är här för att kontrollera mig. det känns som jag bara ökar och ökar i vikt den här veckan sen han började vara här. sen allt rasade samman. men varje morgon jag ställer mig på vågen försvinner det mer och mer.

jag klarar av att ha en skål godis framför mig utan att hetsa. det ger en kontroll över att jag kan. jag kan om jag vill. för jag vill. jag kommer ingenstans. jag kan ena dagen, andra dagen inte. varför kan jag inte bara få vara stark nog att känna att jag klarar det flera dagar? varför?!